Junior bor i Spokaneindianernas reservat och har precis börjat High School. Han är reservatets allmänna mobboffer, eftersom han är annorlunda: född med vattenskalle, har jättestora händer och fötter och är mycket smal. Precis som om det inte vore nog så både läspar och stammar han också. Som tur är försvarar Juniors enda vän slagskämpen Rowdy honom i vått och torrt.I reservatet är det fruktansvärt fattigt. Många dricker alltför ofta för mycket alkohol, däribland Juniors pappa. Ingen har någon framtidstro, knappast några drömmar. Det enda barnen får lära sig är att ge upp. Men Junior vägrar att följa strömmen. Han bestämmer sig för att byta till en vit skola, där det finns både framtidstro och plats för drömmar. Priset är högt. Alla i stammen inklusive Rowdy ser honom som en förrädare. Och inte är det särskilt lätt att vara den enda indianen i en vit skola heller...
Det här är som ni förstår en riktigt sorglig och gripande berättelse, som bygger på författarens egen barndom. MEN det är också en hoppingivande berättelse, som visar att livet blir vad man själv gör det till. Junior gör kloka och roliga iakttagelser, som han förmedlar i bilder. Ritandet räddar honom från att bli tokig när det är som värst. Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian är en sådan typ av berättelse som dröjer sig kvar hos läsaren. Det finns mycket att fundera över när man läst ut sista sidan; alltifrån filosofiska tankar som dyker upp i berättelsen, kulturskillnader till vilka olika förutsättningar vi föds med. Jag är glad att jag äntligen tog mig an den här boken, efter att ha varit sugen så länge! / Jessica Blohm
