Det är mycket som skiljer sig från livet på barnhemmet. Familjen tvingas bo i tält istället för i hus. Maten smakar starkt och det serveras varken gröt eller välling som Katitzi är van vid. I tältet har man sina sovplatser på golvet, istället för i riktiga sängar. På barnhemmet skulle alla barn sova kl 19, men i lägret måste barnen arbeta på familjens tivoli till kl 24, åtminstone på helgerna. Dessutom måste hon och hennes syster hjälpa till med att hämta vatten och skaffa bränsle innan alla vaknar på morgonen. Inte får de gå i skolan heller. Men det är inte det värsta: de blir hela tiden ivägkörda från sina lägerplatser av fientliga svenskar... Vart ska de ta vägen?
Taikon har målat sin värld med stora penseldrag i svart och vitt. Jag hakar ibland upp mig på språket och någon gång även på bristande redigering. Dessutom hade jag gärna velat veta mer om Katitzis gripande öde. Varför lämnade cirkusfolket henne på barnhemmet, där hon bott i flera år när mamman dött? Varför hämtade hennes pappa inte hem henne tidigare från barnhemmet?
MEN historien är ett mycket viktigt tidsdokument över 40-talets Sverige och på flera sätt är historien skrämmande aktuell. Många svenskar är än idag rädda för människor som är annorlunda än de själva och begår fortfarande fientliga handlingar av den orsaken. Många av dagens romer lider av precis samma problem som Katitzi och hennes familj gjorde, vilket är värt att begrunda och uppmärksamma.
Katarina Taikon skrev böckerna för hon trodde att barn är de som kan förändra morgondagens fördomar till det bättre, och det håller jag med henne om. För mig var Katitzi-böckerna en omtumlande läsupplevelse när jag var liten och läsningen sådde säkert ett frö till tolerans.
Katitzi passar bra att högläsa, antingen i klassrummet eller hemma, men går också fint att läsa själv. / Jessica Blohm
